Einar Tättings Minnesfond

”Borta bra men Rättvik bäst”

Einar Ivar Tätting från Ågatan i Rättvik gjorde bara åtta landskamper.

o Den första mot Norge 19 februari 1939 i Drammen, 2–2.

o Den åttonde och sista mot Finland 2 mars 1952 i Helsingfors, 6–2.

Åtta bandylandskamper på 13 år, det är inte särskilt imponerande…

Men då får man tänka på att detta var under en tid då landskampandet inte var särskilt flitigt, då svenska landslaget bara hade Finland och Norge att välja på som motståndare och då man dessutom valde att spela flera landskamper samtidigt.

Som till exempel den 17 februari 1946 då Einar Tätting i Sverige A var med om att spela 4–4 mot Finland A i Helsingfors denna första fredssäsong efter kriget. Högerytter som vanligt, nu med Nässjös Nicke Bergström som högerinner. Mållösa båda två eftersom de svenska målen gjordes av Ejnar Ask (3) och Pontus Widén (1).

Alltnog: samma dag, säsongens enda landskampsdag, utkämpade Sverige ett fyrfrontsslag (!) i bandy.
Förutom Helsingfors-matchen spelades Sverige A–Norge A 6–0 på Stockholms Stadion, Sverige B–Finland B 8–3 i Västerås och Norge B–Sverige B 2–7 i Oslo.

Ensam mor med fyra

Redan som 4-åring stod Einar Tätting på skridskor och som 8-åring fick han sina första egna rör av mor Johanna tack vare ett litet arv efter barnens farfar. Eftersom skridskorna var så stora fick Einar ha tofflor inuti.
Einar var yngst i en syskonskara på fyra. Sin far minns han inte, ty fadern Plog Hans Hansson dog i spanska sjukan, när Einar bara var några månader gammal.

– Mor tog hand om oss fyra ungar alldeles själv. Henne är jag stolt över, har Einar berättat.

Pappa Plog Hans hann i alla fall byta efternamn innan han dog. När han gjorde rekryten på Dalregementet i Falun hade nämligen alla Hanssöner, Anderssöner och Johanssöner beordrats att skaffa sig nya efternamn.

Plog Hans tilldelades då soldatefternamnet Tätting, vilket alltså många år senare på tidningarnas sportsidor gav upphov till många roliga associationer om bandyspelare som ”for omkring som tättingar…”.

Från Kvarndammen till Stadion

Einar tränade och spelade bandy varje dag vintertid. Mest höll han till på Kvarndammen vid Enån, ett målvaktsutkast hemifrån, eller ute på stora Siljan. Senare kom Prästskogsvallen i centrala Rättvik att bli hans ”andra hem”. Samma Prästskogsvallen som just renoverats och som kunde återinvigas i augusti 2014.

När Einar var 14 kom han med i IFK Rättviks juniorlag, och som 17-åring debuterade han i A-laget i en match mot Skutskär. 4–2 – och ett av hemmalagets fyra mål gjordes av debutanten.
Därefter var han bofast i A-laget under ett kvarts sekel – förutom en ettårig utflykt (1943) till Örebro SK där han, enligt statistiken i ÖSK:s 100-årsbok gjorde fyra mål på sju matcher.
Som Einar Tätting så ofta sa: “Borta bra men Rättvik bäst”.
1938, som 20-åring, spelade Einar SM-final med sitt IFK mot Slottsbrons IF på Stockholms Stadion.
Förlust med 2–5 men ett strålande nytt publikrekord noterades med 15
762 betalande. Att jämföra med det tidigare från 1936: 11 700 som på samma Stadion såg Slottsbron–Västerås, 2–1.
Tre år senare, 1941, var Rättvik nära en ny final men i semifinalen blev det då en knapp förlust mot Sandvikens AIK: 3–4 hemma, 0–0 borta.

”Vi fick hålla igen mot Norge”

I landslaget skedde alltså debuten mot Norge i Drammen, 2–2, söndagen den 19 februari 1939.
Och redan söndagen därpå, den 26 februari 1939, var det dags för andra landskampen: mot Finland på Sandbäckstjärnen i Karlstad dit matchen flyttats från Stockholms Stadion, där tövädret hade smält bort isen.
Resultat: 4–1 till Sverige.

I Drammen hade Einar Tätting Köpings Gösta Brodin innanför sig som högerinner – i Karlstad hade Sandvikens Ejnar Ask tagit över innerplatsen.
Om dessa båda landskamper berättar Einar Tätting i en artikel i Rekord-Magasinet nr 10 1951:
Om Norge-matchen:

– Vi var så pass överlägsna i spelstyrka, att vi fick förhållningsorder om att gå in för propaganda. Norska arrangörerna var visst rädda för att publikintresset skulle dö, om deras lag fick en avhyvling av svenskarna, och så kom det sig att vi fick nöja oss med 2–2. Jag har ett minne av att vi spelade fin bandy den gången.
Om Finlands-matchen:

– Jag tror att det var en av de bästa landskamper ett svenskt landslag har gjort.
Tätting gjorde en glänsande insats mot Finland, och Bandyförbundets ordförande Gunnar Galin – för övrigt nr 16 i SBHoF – konstaterade:
“Äntligen har Sverige fått en högerytter i bandy!”.

Ejnar Ask gjorde 1–0, den fenomenale Sakari Salo kvitterade, Ask dundrade in 2–1, och de två sista målen fram till 4–1 gjordes av Nässjös elegante vänsterytter Gösta Svensson – men det var landslagets nye 21-årige högerytter man talade mest om.

Han borde naturligtvis ha fått Kabompokalen, det pris som åren 1928–1963 delades ut till bäste svensk i olika landskamper och internationella mästerskap. KABOM, som stod för Konfektions AB Oscar Molander i Alingsås, prissponsorn – totalt delades 115 pokaler ut.
Men istället för till Einar Tätting gick Kabompokalen den här gången till Edsbyns högerback Gunnar ”Gytten” Jonasson, och Einar fick trösta sig med Torsten Tegners ord: “Du får vänta, Einar, du är så ung!”.

Två armsenor kapade

Säsongen 1948–49 mindes Einar Tätting med både glädje och sorg.
Rättviks kanonlag, med hela fyra landslagsmän, spelade då i allsvenskan. I serien hade man besegrat Västanfors, Edsbyn och Broberg och spelat oavgjort mot Sandviken och Huge. SM-finalen hägrade och allt skulle avgöras i sista omgången mot Bollnäs borta.

Det började så bra: efter fem minuter ledde Rättvik, 2–0.
Sen slog olyckan till. I en trängd situation föll Tätting omkull och en Bollnäs-spelare (den senare så berömde sångaren Gösta ”Snoddas” Nordgren, för övrigt nr 21 i SBHoF) råkade placera sin ena skridsko rätt över Tättings högra handled.
Pulsådern skars upp och två av högerarmens böjsenor klipptes av. Raka vägen till sjukhus för operation samtidigt som Bollnäs kunde vända matchen till seger, 5–2.
Förlusten och den missade finalplatsen kunde man nog smälta i Rättvik.
Värre var det med ovissheten om Einar Tättings framtid.

– Jag såg på Farbror Doktorn, att för mej fanns inget hopp om någon mer bandy. ”Karriären var slut”, har Einar Tätting berättat.

Det var den nu inte.
Som den fighter han var, började Einar träna igen. Nu genom att spela tennis där han med hjälp av ett vristskydd spände fast racketskaftet vid handleden.

– Riktigt bra blir jag väl aldrig mer i handen. Två fingrar är fortfarande utan känsel, men de följer som väl är snällt med de tre andra i greppet, sa Einar när det var dags för ny seriestart – och han var tillbaka på sin gamla plats.
Dalfolket hade samlat in 4 000 kronor och för den summan tillverkade en handskmakare i Malung en specialhandske för Einar Tättings högra hand. Han var tillbaka – lika bra som förut.

Nickes ”Drömspelare”

I sina memoarer från 1957, ”Bandy i bollen”, skriver Nicke Bergström om sin egen landslagsdebut mot Norge 1940, 7–0 – då Nicke gjorde fem av målen.
Den svenska femmannakedjan såg ut så här: Einar Tätting, IFK Rättvik – Nicke Bergström, Nässjö IF –Sven ”Tomten” Söderström, IFK Uppsala – Elof Johansson, AIK – Gösta Svensson, Nässjö IF.

Nicke skriver:
”En bättre landskampsdebut är svår att tänka sig – fem mål i första matchen för blå-gult, det smakade.
Men det var strängt taget inte så konstigt att det gick vägen, med sådana kedjekompisar kunde jag inte ha misslyckats!
Sällan har väl Sverige skickat en så ung kedja i elden: medelåldern var 21 1⁄2 år! Den som ”förstörde” och föråldrade genomsnittssiffran var ”Tomten” med sina 27 år, men det behövdes en litet äldre och förståndigare kille, som kunde lugna upp spelet och sköta taktiken.
Och till det var ”Tomten” rätte mannen. Jag själv var yngst i gänget med mina 19 vårar, långe Elof Johansson var 20, Gösta Svensson 21 och Einar Tätting 22 år.
Bredvid mig som högerytter hade jag Einar Tätting från Rättvik, och en bättre kille att spela ihop med är svårt att tänka sig. Han var osjälviskheten personifierad, och jag fick sådana där perfekta passningar , som jag inte kunde undgå att göra mål på. Det finns bara en bandyspelare, som jag kan tänka mig jämsides med Tätting: Jörgen Wasberg i Örebro SK. Han och Tätting kan ta varandra i hand – att spela ving med någon av dem var som att lira ihop med rena drömspelaren.”

En vedervärdig Gröna Hissen

”Drömspelaren” Einar beskrevs i en dödsruna i dalatidningarna i maj
2010 av Arne Bjernulf (som representant för ”Många vänner i Rättvik”) så här:
”Einar Tätting hade en mjuk elegant skridskoåkning. Han var mycket snabb och från sin högerposition sköt han ofta hårda isskott.
Till sin läggning hade han ett friskt humör och ett starkt rättspatos.
Allt skulle gå rätt till. Han var en gentleman, både på plan och utanför. Han var envis och hade stora ledaregenskaper. En karismatisk personlighet.
Einar Tätting var också en perfektionist. Han la upp sin träning minutiöst och skötte mathållningen mycket noga. Allt Einar ägnade sig åt, gick han in för med full koncentration. Som det numera så populärt heter: Alltid fullt fokuserad – långt innan detta uttryck var uppfunnet.”

Efter sin egna aktiva spelartid blev Einar tränare i både fotboll och bandy. Hans devis för hur man blir bra var då densamma som när han var
aktiv: “Träning, träning och åter träning”.
Han var emot alla gifter, rökte förstås inte och tog sällan kaffe.
Möjligen drack han te. Alkohol tog han alltid avstånd från. Nästan alltid…

– En gång blev jag bjuden på Gröna Hissen och tänk det var det mest vedervärdiga jag smakat, berättade han i tidningen ”Vårt Rättvik” året innan han dog.

Under sitt yrkesverksamma liv arbetade Einar Tätting på Rättviks lådfabrik, Sörlins engrosfirma, Rättviks spisbrödsfabrik och på Rättviks kalkverk. De sista åren före pensioneringen var han vaktmästare på Hedslunds idrottsplats.

FOTNOT: Ordningen Tättingar (Passeriformes) är den allra största inom klassen fåglar. Ungefär hälften av alla världens fågelarter är faktiskt tättingar.